ANNA: Min pappa tog inte ett enda lån i hela sitt liv, han var rädd för det. Istället sparade mamma och han ihop pengar i flera år så att de kunde betala för en insats till en lägenhet. Jag tror att det är vanligt att göra så efter en sådan uppväxt som han hade, för jäkla fattigt var det. Han kom från en by som heter Pattak i Ungern. Jag tror aldrig han hade kunnat föreställa sig detta som liten: att han skulle bo i Sverige och ha ett blont, blåögt barnbarn på Östergård.
Han flydde hit -56 och fick börja jobba direkt. Han var svetsare på Kockums. Men så fick han inget pass. Det blev han skitsur över. Så han och ett par kompisar, de rymde. De fixade en roddbåt, satte sina cyklar i den och rodde till Danmark. De tänkte säga att de var på cykelsemester. Planen var att cykla till hans släktingar i Tyskland men så började han tänka på hur släkten behandlat honom. Så han fick lite kalla fötter. Och den ena kompisen fick ett nervsammanbrott. Det slutade med att de fick åka till en polisstation i Tyskland och anmäla sig själva. De blev satta i ett läger där. Och tyskarna undrade: Vad ska vi göra? Ska vi skriva till Sverige och fråga om de vill ha er? De kanske inte vill det, då får vi skicka er till Ungern.
Då blev de rädda. Men faktiskt, Sverige ville ha tillbaka dem.
KASPAR: Morfars teori var att Sverige skämdes så mycket för att de flytt från vårt land så att myndigheterna tog emot fortast möjligt.
Bild: Anna och Kaspar på 90-talet (privat), Kaspar med sin morfar (privat)